Eller? Är det inte så?

"Vänner kommer och går, ändast dom äkta består." Men kan man värkligen säga så?

Men hur är det med förldrar som sviker en? Trycker ner en, slår en, ljuger för en och lämnar en då? Tillhör inte ens föräldrar famijlen? då blir ju det ett slut på dom också, eller? Jag menar jag tror dom flästa tonåringar som har en förälder som slår en tex sticker där ifrån, då blir det ju ett slaggs slut då eller tar det inte slut förens en av dom är död? Jag vet ju vad jag gjorde, jag stack och jag skulle nog kalla det att det tog slut, bara så ingen kontakt mer någonsin.

Men det är ju inte mitt fel det var ju hans fel men tillbax till ämnet, har allt värkligen ett slut? Om man älskar någon, på riktigt, värkligen tills dagen då man man ligger där på dödsbädden, tar det värkligen slut då? Jag vill tro att det finns kvar efter döden att när den andra också dör så hittar man varandra igen och går vidare. Men det är det ju ingen som vet, men lite sorligt är det tycker jag i alla fall att allting måste ta slut.

Som saker man måste i livet, man måste växa upp och inte få sitta i mammas knä längre, man måste flytta hemmifrån, släppa taget om människor, man måste jobba man måste göra en j*vla massa saker. Men jag vill inte! Jag vill int eväxa upp jag vill tillbaka till tiden när jag var 6 år och fick sitta i mammas knä på morgonen, när man inte behövde bry sig om något.

Jag vill inte släppa taget om människor. Inga vänner eller någon alls, avslut är det värsta jag vet.